En Tiger På Ryggen

 

 

 

 

 

Vi lämar växjö och tuffar förbi samhällen som Grimslöv, Eneryda och förbi Liatorp för att närma oss Älmhult.

När vi kommer strax utanför Älmhuld, vid den lilla byn Diö, vilket förövrigt gränsar till Carl Von Linné´s födelse ort, Råshult, händer något med bilen.

Jag kan inte längre styra bilen och I 90km/h känner jag hur vi snabbt åker av vägen. Jag håller I ratten med all kraft jag någonsin kan frammana. Benen pressar jag allt vad jag kan mot golvet, hinner inte ens att trycka på bromsen.

 

Trädet träffar bilen på höger brinkers och av farten lindar sig bilen runt trädet på en hundradels sekund.
Av smällen, glassplittret och smärtan I benen och ena handen, tar det en sekund innan jag vaknar till. Det jag reagerar på är att Josefin Skriker, - det brinne, det brinner hos Ellen.

Jag får loss ett ben från den hopknycklade instrumentpanel, det benet sätter jag upp där en gång en radio spelade pop musik. Med full kraft trycker jag mig bakåt, samtidigt som jag roterar för att komma till Ellen.

Flammorna slår längs med hennes bilbarnstol och Ellen skriker av rädsla och den ofantliga smärta hon nu får uppleva, bara 4 år gammal. Jag för in mina händer under hennes armhålor och drar I henne. Mitt barn brinner, lågorna har tagit tag I hennes kropp och hon själv skriker på min hjälp. Jag drar åt mig händerna då jag känner att det börjar koka I dem, titta på mig & tittar på Ellen. Nej, fan heller att jag lämnar mitt barn åt att dö här. Jag tar tag I henne Igen, samlar all kraft och drar. Hon lossnade och jag har henne nu I min famn. Det skulle senare visa sig att jag inte reagerat på att hennes säkerhetsbälte var knäppt, så när jag bröt hennes lårben av kraften I draget, kunde jag vika henne för att hon skulle kunna komma loss.

 

Dörren på passagerar sidan bak, fanns inte kvar, så jag kunde ta ut henne det hållet. I samma ögoblick som jag kommer utanför bilen, faller jag ned I gräset. Lägger Ellen på rygg och börjar släcka den brinnande barnkroppen. Lukten som uppstår av en människa som brunnit, kommer jag alltid att ha med mig, lika så den syn av mitt gråtande och skrikande barn där I gräset.
När jag släkt elden I hennes unga kropp, vänder jag henne mot mig för att ta upp henne I famnen. Då flammar lågorna upp på ryggen igen och jag tvingas åter igen lägga henne ner för att släcka hennes brinnande kropp.