Vi bär alla med oss något...

 
Den största anledningen till att min bipolära sjukdom fick sådan fäste, var nog olyckan.
jag har skrivit massor om just olyckan, pratat om den, men någon stans så är jag nog inte klar med den.
Det blir lite som att jag pratat om den i 3e person. Säkert för att kydda mig själv.

Senna texten var starten på den blogg jag engång drev, singelpappa.blogg.se 
Sakta men säkert kommer jag att flytta över väl valda delar hit, för att använda!
 
#######################################################################################
 

Den 21/4 var vi på väg till Kristianstad från Växjö, efter en mycket trevlig familjehelg med Josefins familj.
Vi avslutade denna helg med att ta ett familje foto hos en väldigt duktig fotograf i Växjö....
jag, Josefin, saga och Ellen

Efter att bilderna var tagna var det dax att fara hem!!

Vi sa alla hejdå och vi ses i Kristianstad!!

På vägen hem, strax utanför Älmhult, vid Diö, åkte våran bil av vägen.
Jag kände bara att jag inte kunde styra längre och bilen for in i ett träd!!

Trädet träffade höger blinkers fram och pressade in hela höger sida av bilen...
Trädet landade Mitt inne i bilen, slog bort hela höger sida och slog då också av
bränsle slangen, vilket resulterade i att bilen började brinna...

Min första reaktion var att jag måste rädda Ellen!!!!

När jag vänder mig om så ser jag att det är ett stort eldhav, runt Ellen och hon bara skriker!!
Josefin Skriker att det brinner, det brinner!!!
När jag kommer bak och får tag i Ellen så hör jag inte Josefin längre, hon har tystnat.

Jag ställer mig inne i elden och börjar, i ren panik, slita i Ellen,
men hon lossnar inte, skriker bara... - pappa, pappa!!

Till slut så får jag loss henne, skrikandes och brinnandes....
Jag känner hur det bränner i mina händer, ansikte, värker i benen, men Ellen är ute!!

När vi kommer utanför bilen faller jag ner på marken och börjar släcka elden i
Ellen hår, kläder, hud.... men när jag vänder på henne för att ta henne i famnen
så blossar det upp igen... Tillbaks på rygg och pressa mot marken för att släcka!!

Under hela tiden skriker och gråter Ellen, det gör JÄVLIGT ont!!!
När jag lyckats släcka branden i henne så ska jag lyfta bort henne en bit,
vi är alldeles för när  för när bilen... tänk om en exploderar??!!

Jag orkar inte.... plötsligt dyker det upp en kille, som dragit på sig hanskar
och hjälper mig att bära Ellen en bit bort!! TACK....
 
 
 

Då denna tid var ganska så förvirrad kommer det att bli ganska mycket bilder
Jag måste VARNA KÄNSLIGA INDIVIDER för ganska otäcka bilder... men det blir bättre....
KRAM Björn


När Ambulansen hämtat oss vid olycksplatsen så transporterades vi (i olika ambulanser)
till Växjö sjukhus för kontroll... Här gjordes det en akut CT för att kolla om
Vi hade några inre skador... Ellen har nu en tub nedstucken i halsen och har börjat
Lägga på sig en massa vätska. Vid en brännskada så försöker kroppen att kyla ned området
från insidan, genom att släppa ut en massa vätska. Man måste därför tillsätta MÄNGDER
Med vätska utifrån för att förhindra hypotermi och uttorkning.
Sedan fördes Ellen till Linköpings universitetssjukhus för vidare behandling, jag kom senare

Jag anländer till linköping vid 01-tiden på natten mellan 21-22/4, träffar en av världens
finaste sjuksköterskor, LINA, (ja, ta åt dig....) Hon frågade om jag ville ha ett eget rum,
Eller om jag ville dela?? - Jag vill dela, pallar inte vara själv!!! blev mitt svar.... detta varade
inte speciellt länge... grannen snarkade som attans och lät... vågade inte prata i tele,
Kanske väcker honom!!! Jag bad ganska snabbt om ett enskilt rum!!!

Jag ville så snabbt som möjligt komma ned till Ellen
 och besöka henne...
"Jag befann mig på 19é vån och Ellen på 10é"
Lina frågade om vi skulle ta en rullstol eller jag skulle gå....? Jag kan gå själv....
TRODDE JAG
När jag reste mig, så bar inte benen mig, det fick bli rullstol, med Lina som chaufför!
Jag var väldigt spänd när vi åkte in i hissen, viste inte vad jag skulle förvänta mig!!

Det var värre än jag kunde tro i min vildaste fantasi!!

När jag rullade in på salen, kände jag inte igen min egen dotter......
Bandage från kropp till tå, hon var såå svullen att ögonen inte gått att öppna,
Till och med öronen var svullna... Hela hon såg ut som en spärrballong...
Med en slang i halsen och respirator inkopplad, låg hon i sin säng.... ingen viste hur det skulle gå!

Tårarna bar rasade ned för mina kinder.... jag pratade och grät med henne..

Hoppades att hon kunde höra mig!!!






När ellen kommit till Linlöpng, hade hon haft en kroppstemperatur på c:a35 grader.
Ett team stod redo att kvätta av hennes brännskador och KLIPPA bort den döda 
hud som var kvar.  När detta var klart var kirurgerna på platts för att laga den 
brutna lårbenen...



Då de inte kunde gipsa benen pga, brännskadorna så satte de järn stag som håller benen på platts...

Dagen efter olyckan kom min pappa och bror upp till Linköping.... mycket tårar blev det!!
När vi satt på mitt rum så skulle vi gå och säga godnatt till Ellen, då frågar jag pappa om vi ska 
säga godnatt till SAGA?? Pappas svar blir.. 
-det har vi gjort för sista gången... och det jävligaste är att jag aldrig fick träffa henne!!!...

"Gud vad det gör ont i bröstet när jag skriver nu!!"

Dagarna/veckorna och månaderna ser i mångt och mycket lika dana ut... 
jag sover på mitt rum, är och besöker Ellen MÅNGA gånger varje dygn... många gånger 
om nätterna när jag inte kunnat sova!!



Läkarna gör ett fantastiskt jobb och transplanterar ellen.... det största jobbet
gör Ellen, som läker som en liken LÖK... ingen fattar hur fort det går och efter 10 veckor 
i sängen är ellen redo att sitta i rullstol för första gången..... *jippiiiiii*



!!!JAG KAN BARA SÄGA ATT ALLA PÅ IVA OCH BRIVA I LINKÖPING ÄR UNDERBARA!!!

Fortfarande är det omläggning i narkos, varannan dag, lite transplantationer kvar... men nu vet vi att
ELLEN KOMMER ATT ÖVERLEV!!!!

När man lägger om i narkos, så söver man ned patienten, tvättar och plåstrar om....
narkosen sliter oerhört på kroppen och Ellen fick JÄVLIGT mycket medicin!!!

Nu är ellen vaken mer och mer.. eller vaken!! med medicin i kroppen, påtänd för att
kunna hantera sina dagar.... vad gör man när man ligger på sjukhuset och bara ligger i sängen!!??
Man kollar film!! Det gjordes mycket kan jag säga!!!


Ellen vistades på IVA=intensivvårds avdelning i typ 2 månader...
fast det var lång tid så gick dagarna ganska fort... fattar inte hur!!!
Efter mycket påtryckningar från min sida så fick ellen änteligen börja träna 
på att vara utan respiratorn.. vilket betydde att vi kunde göra utflykter... ja, eller 
i alla fall ut i korridoren!!!


ÄNTLIGEN KÄNNS DET SOM VI SER ETT SLUT!!!

Efter att ellen klarade att vara utan respirator så kunde hon komma till MIN 
våning och BRIVA= Brännskade intesivvård... 
ÄNTLIGEN kunde vi sova i samma säng... efter två månade kunde
vi äntligen ligga brevid varandra!!! vilken lycka!!!


Nu är vi nära att få åka till skåne... nära hem!!! Vi har konstaterat att 
40 mil från alla är både bra och dåligt!!! Det är bra på det sättet att det inte är
folk som SPRINGER ned dörren och man får vara i fred, men det är lätt att 
det blir ensamt!!! Tack gode gud för all SUPER PERSONAL som ställt upp
när jag vandrat som en rastlös själ!!! någon gång i veckan kom också 
clownerna..." Nu vill ellen att jag ska berätta detta" detta var ett mycket uppskattat 
besök!!! tack...




För att snabba upp till dags datum så var vi inte speciellt länge på Briva..
utan vi flögs ned till Malmö och deras "plastik" avdelning... Ellen fortfarande med
tracken i halsen..... pinsamt att hon var det typ 5é barnet på tjugo år med track.... 
Dom viste ju för fan ingen ting, men men..... Här fortsatte narkos baden och efter en vecka
så förflyttades vi till CSK!!! jippi.... hemma....

Första komentaren från barnkliniken på CSK var.....
Ni får inte vara på avdelningen ni kan ha en smitta som heter
MRSA, från linköping, detta fast det inte finns något svenskat skukhus
kvar på MRSA listan!!! ??? Det var i denna stund som jag bestämde mig för att
vi skulle prova att flytta hem!!!! hem till huset....