När det kommer till en stukad själ eller en skadad hjärna, så göms man undan
Mitt namn är Björn Wikström och jag lever med bipolär sjukdom.
Varje dag ökar antalet sjukskrivningar av psykisk ohälsa. I Sverige i dag är tre av fyra själva drabbade av psykisk ohälsa eller lever i nära relation med någon som är det.
Dagligen får jag meddelanden om hur arbetsplatser vägrar erkänna människor som mår dåligt. Människor som med skam, skuld och med mössan i hand tvingas till sina arbetsplatser med brösten fulla av ångest, oro och kroppar som inte orkar mer. När detta påtalas är det inte ovanligt att chefer och kolleger både skrattar och hånar dessa medarbetare.
I stället för att ifrågasätta vad som skapat detta, påbörja en dialog, skuldbelägger man den drabbade som svag och inkompetent. Särskilt många män vågar inte ta dialogen, för de vet hur bemötandet kommer att bli. Fortfarande är det mer okej för kvinnor att må dåligt, för de är ju enligt norm ”svagare”.
Jag har själv levt med min sjukdom i trettio år utan att någon förstod vad som var fel. Jag har fått många konstiga kommentarer. Jag är inte blyg eller feg. Jag tar gärna dialogen och är inte sen att berätta om min sjukdom och hur den kan te sig.
Jag har under inledningar av mina ”skov” känt att de tittat konstigt på mig på de arbetsplatser jag varit på. Känslan som infunnit sig är en känsla av misslyckande och ratande. Jag klarar då inte längre av att vara på jobbet, för jag är ändå misslyckad. När sedan ingen chef eller kollega hört av sig och frågat så har det bara bekräftat min känsla, att jag inte är omtyckt. Då kan jag inte gå tillbaks till arbetsplatsen.
Nästan en miljon svenskar i arbetsför ålder har någon form av psykisk ohälsa och upp till en av två kommer någon gång i livet att drabbas enligt en rapport från OECD.
Kostnaderna för den psykiska ohälsan uppskattas till cirka 70 miljarder per år, alltså ungefär två procent av BNP. Här räknar vi inte ens med alla de barn och övriga anhöriga som drabbas på något sätt.
Varje dag väljer i genomsnitt fyra personer att avsluta sitt liv i Sverige, vilket per årsbasis är fyra gånger fler än som dör i trafiken.
Varför är det ändå inte okej att prata om psykisk ohälsa och dess effekter? Varför är det inte okej att prata om hur vi skulle kunna hitta lösningar, i stället för att skuldbelägga dem som blir sjuka?
Dialogerna i detta fall måste handla om att skapa kunskap och förståelse för att vi människor är olika. Att som anställd känna att man kan stå upp och erkänna för sina kollegor vad som är fel och fortfarande känna stödet från cheferna i ryggen. Dialogen byggs genom att skapa en förståelse hos ledningen om hur vi kan komma tillrätta med de problem som uppstår och sluta stoppa huvudet i sanden.
Jag är helt övertygad att det är genom öppenhet vi kan normalisera och förbättra situationen för tusentals människor i landet Sverige. Det är genom dialog som vi kan få människor att sluta skämmas. Det är bara genom långsiktigt arbete och gemenskap vi kan förändra situation för tusentals människor där ute, både unga och gamla.
Där ute har blivit väldigt kallt och jag är trött på att frysa.