En Tiger På Ryggen

Jag var 21år gammal och hade lämnat Ystad för 3 år tidigare för att bosätta mig 10mil NV, ute på landet tillsammans med min blivande

fru. Hon hade fått jobb som socionom och vi kunde börja bygga våran tillvaro. Själv, började jag plugga på folkhögskola. Vi hade fått en

charmig liten vindslägenhet, 2 r o k ovanpå byns pizzeria, strax intill järnvägsspåren. Små rum och snedtak, vilket givetvis gjorde det näst

initill omöjligt att möblera. Men i vardagsrummet vanns en stor öppen spis som skapade en charm i lägenheten, så de o möblerbara

väggarna slapp undan.

Jag hade känt en märklig känsla hela dagen. En känsla som jag för längesedan försökt att trycka undan. Jag hade lyckats, för jag kunde

inte säga vad det var längre, men jag visste att något var fel. Kl 17:30 ringer våran telefon med en skarp signal, som till och med hade

fått den mest härdade person att få ilningar i kroppen. Jag vågade inte svara, jag fick en direkt känsla för att det var något hemskt som

skulle meddelas.

Jag lyfte luren, - Hej, det är Jörgen, jag kommer och hämtar dig. Mamma är på sjukhuset och det är dax.

Jörgen, min mammas sambo, lät sammanbiten men fortfarande kunde jag höra hur hans hjärta höll på att spricka, hur hans inre ville

vända sig ut och in och springa där ifrån.

Tiden att köra från sjukhuset till vår lägenhet är ungefär 1h... Men det var den längst timmen i hela mitt liv. Jag kunde inte annat än att

vanka av och an i hallen. Hallen som låg so en sammanbindande tarm mellan Ingång, sovrum, kör och vardagsrummet. Fram och

tillbaka, fram och tillbaka. Tankarna snurrade i huvudet och jag kunde inte fokusera på något. Detta var den rädsla jag burit från den

stunden när de körde ut mamma på båren. Den känslan som jag burit på i 13år, känslan av att förlora det viktigaste man har.

Samtidigt kunde jag inte hjälpa att känna en lättnad. Inte bara för hennes skull, att hon skulle sluta lida, men för min skull. Under hela

uppväxten har allt handlat om henne, om att hon ska vara stolt, hon ska vara nöjd eller hon ska må bra. Tassa på tå, gör detta så hon

blir stolt, gör si & gör så, för då blir hon glad! Jag förlorade mig själv där på parkeringen, intill ambulansen som åttaåring. Hela livet gick

jag runt som en transparent människa som åkte i baksätet utan egen kontroll, insikt eller värde. Jag kan idag inte svara på om det var

sjukdomen som skapade känslan eller sjukdomen skapade känslan?

Hon var en fantastisk kärleksfull människa, men tack vare hennes sjukdomen, fanns det ofta inte utrymme för mig själv att växa, bli sedd,

får göra rätt eller bli lyssnad på, utan alltid vara för henne.

Det ringde nu på dörren och där stod han, Jörgen. Han såg verkligen ut som att hjärtat höll på att explodera i bröstkorgen. Jag kunde se

att han gråtit och hela hans ansikte skrek av sorg. Hela hans kroppshållning berättade historien om en man som höll på att förlora sin

kärlek, trygghet och närvaro.

Resan tog bara en timma, men det kändes som jag sprang i motvind i minst två evigheter. Hela tiden med ett bultande hjärta och ögon

som konstant fylldes av de känslor inför faktumet att, jag strax skulle bevittna bortgången av min mor, den kvinna som fött och älskat mig

ovillkorligen, hon min enda trygghet.

Vi parkerade bilen på andra sidan sjukhuset. Den mörkgrå Mitsubishin doftade av gammal ungdom och fimpade cigaretter, ångest och

en doft av längtan efter acceptens.