Ett öppet brev till psykiatrin
Hejsan Psykiatrin i Skåne, även om jag misstänker att detta rör hela landet.
varför har jag inte känt alla dessa dofter tidigare, varför har jag inte sett alla dessa färger tidigare och framför allt, varför har jag inte upplevt ALL denna kärlek som bara väller över mig?
Jag har förstått hur ALLT hänger ihop. Med just den insikten växer också en känsla av övermänsklighet, intelligens och ett knowhow. Jag kan klara av vad jag vill, fånga vem jag vill och göra vad jag vill för just nu är jag onåbar.
Låt säga att en vanlig hjärna transporterar tankar, känslor och insikter i 50km/h. I detta stadiet av hypomani ökar takten till 300 km/h. Det bara susar i i huvudet. Alla tankar, idéer och känslor får inte plats, vilket gör att du MÅSTE få ut dem. Det är just det som gör att mitt agerande blir extremt själv centrerat och impulsivt.
Takten ökar för varje minut, timma och sekund. Dragningskraften mot andra människor ökar oxå. För vem vill inte hänga med en människa som har alla svaren, idéerna och utstrålar en självsäkerhet som går utanpå allt annat?
Det är inte svårt att få med sig andra människor på mina idéer i detta stadiet. För jag har ju redan sett hur allt kommer att bli, o det kommer att bli magiskt bra.
Tempot i hjärnan bara ökar och ökar, tills det börjar brinna inne i huvudet och jag inte vet vart jag ska bli av.
Tänk dig att du kopplar ihop en liten elektronisk enhet, direkt in i proppskåpet. Sakta men säkert ökar du tillgången på ström. Till slut kommer enheten att börja brinna och förgöras och jag kan inte hindra det.
När hjärnan inte längre klarar av att ta hand om alla dessa elektroniska impulser så finns det två vägar.
Antingen skapar den en alternativ värlighet, en psykos eller så stänger den ner och börjar om.
När hjärnan startar om och landar på normalt läge, så är skillnaden mellan de aktiva och inaktiva stormningarna så stor att det bli ohållbart.
Jag är inte värd något, jag förtjänar ingen kärlek för att jag är så värdelös och det vore bättre om jag bara vågade försvinna. Då skulle ingen i min närhet behöva genomlida min sjukdom.
Detta är den elaka depressionen.
Just dessa känslorna är lika äkta som de maniska.
Där ligger jag på golvet, hopkrupen och önskar att allt bara tog slut. Samtidigt kan jag se allt jag ställt till med. Alla de människor jag skadat, sårat, involverat i min "sjuka" värld.
och plötsligt skall jag ta hand om detta, samtidigt som jag ska försöka överleva med den ökande känslan att mitt bröst kommer att vända sig ut och in.
Jag brukar beskriva det som att ta en plåtburk full med kaffe. När jag blir manisk så vänder jag på burken och låter ALLT bara flöda ut, helt utan kontroll. När burken sedan är tom, så är där bara svart tomhet. Problemet här är att burken är upp och ned, så då är det ganska svårt att fylla på.
Varför skriver jag till er då?
Jo, för det måste bli ett slut med hur vi med psykiskt lidande bemöts av vården, instanser och andra
myndigheter. För någon vecka sedan kraschade jag och när jag säger kraschade så var det rejält. Inte någon
hänga läpp och ryck upp dig krasch. Min klara insikt i detta var att jag inte längre klarad av att sköta mitt liv,
jag gick sönder inombords och kände att om jag inte får hjälp NU, så kommer jag med största sannolikhet inte
att klara av att leva längre. Då jag som sagt har en dotter på 12 år som bevittnat detta maniska skov, önskade
jag att hon skulle slippa genomgå mera av mitt sjukliga beteende.För är det något som öppenvården trycker
hårt på, så är det att se de tidiga varningstecken som kommer, att ta ansvar och söka den hjälp som finns,
just för att det inte ska bli värre.
Jag sökte hjälp. Min läkare på öppenvården i Ystad, Lucas Sederbom, en fantastisk läkare, gjorde
bedömningen att jag snarast borde läggas in på avdelning för att lätta på det ansvars tryck som uppstår i en
situation med barn. Samma situation som gör att du aldrig får komma upp i energi och mende, samma
situation som manar dig till att ta ditt liv, för du skapar ändå bara sorg, kaos och elende.
När jag samlat ihop, under stor möda, kläder och annat, hittat en boende lösning för min dotter och transport till
psykiatrin i Kristianstad, hade jag inte mycet kraft kvar. Med andra ord Tog jag mitt ansvar för min sjukdom,
min familj och för mitt mående.
Nu kommer vi till problemet i kråksången och då ska ni veta att det inte är bara jag, utan vi är MÅNGA som
upplever samma problem, runt om i landet.
Efter att suttit i ett kallt, opersonligt och ganska äckligt väntrum i 3 timmar, var det så dags att träffa läkaren
på PIVA i Kristianstad. Efter att han läst min remiss, tittar han på mig förundrande och frågar, varför är du här?
Vi har inga platser här och jag tror inte du mår så dåligt, så du får åka hem igen. Men sök åter om du skulle må
sämre. MÅ SÄMRE!! Hur i hela fridens namn tänkte du där?
Här sitter jag för att jag inte klarar att hålla samman min vardag, mitt liv och för att jag är rädd att jag ska göra
något som jag inte tidigare gjort. Att ta mitt liv & svaret blir, sök igen om du mår sämre.
Trots allt så fanns det en remiss från en läkare i Ystad som bekräftade mitt behov av hjälp, men den hjälpen
var psykiatrin inte villig att ge. Enlikt min måttståck är det handlandet som att säga, läkaren i Ystad, Lucas är
inte så bra på att bedöma detta?!
Om jag kommit till onkologen i Lund, remiterad från Ystad med en tumör i huvudet, tror jag inte att de sagt,
du håller ju inte på att dö, så kom igen om du mår sämre? Inte heller om det varit någon annan somatisk
sjukdom, men tydligen är det ok när det handlar om psykiska åkommer. Då måste vi ha skadat oss själva eller
annan, hota med att ta vårt liv eller annan. För det är bara då som vi tas på alvar.
Nu kanske jag låter bitter, men det är jag inte. Jag är sjukligt förbannad. För jag är inte ensam om att uppleva
detta. Frågan är om Psykiatrin idag vill att människor ska dö? Absolut inte ta ansvar för sitt mående.
Vi måste få till en ändring, en mer öppen dialog och förståelse för psykiatriska illamåenden. En dialog som
skapar en trygghet för både patienter och de som kommer i kontakt med oss.
Så Psykiatrin i skåne, hur går vi vidare?
Jag vill inte skälla, jag vill vara delaktig i att skapa en förändring och en dräglig vardag och bemötande för
alla oss som lever med denna ständiga oro för att inte bli tagna på alvar!
MVH
Björn Wikström
Manodepressiv och föreläsare
