En Tiger På Ryggen

Något jag funderat på är just ansvars biten i det här med att vara sjuk.

Vad har jag för ansvar som psykiskt stör man i 40 års åldern med, två barn, 1 hus och ingen fru.

Jag måste svara ALLT på den frågan. Det är mitt ansvar att jag inte ska bli sjuk igen, eller.... I alla fall försöker

förhindra det så långt det är möjligt. Det är mitt ansvar att informera min omgivning om min sjukdom och vad det är

som händer. Har jag någon annan sjukdom så informerar jag ju, T.e x cancer eller varför inte influensa för all del.

Det är mitt ansvar att ta min medicin, så att jag inte blir sjuk, ja..... så långt det hjälper. Ibland slutar ju medicinen

att verka.Men det är också mitt ansvar att lära min familj, närmaste släkt och vänner, vad det betyder att vara

Bipolär. Men det är också satans skyldighet att lyssna, ta på allvar och inte förringa mina ord & känslor. De

behöver inte förstå, för det kommer de inte, men i alla fall ta till sig. Jag tror att det är just det som gör att många

inte vågar prata om sin mentala hälsa, för det förringas, förkastas och förlöjligas. Vem vill blotta sin själ för att i

samma sekund höra,

- Men du fick ju så mycket kärlek när du var liten. Ja, men vad faaaaaan, nu var det väl inte det vi snackade

om?! Våra anhöriga, vänner, arbetskolleger och andra i vår närhet har sitt ansvar, ansvaret att lyssna och

försöka förstå en liten del av våran värklighet, för att på så sätt kunna hjälpa oss att hålla kurs när det stormar.

Trotts detta så är det mitt ansvar att för min dialog vidare, min kamp! Jag vet att det är många där ute som

kämpar med just detta! Då ställer jag mig, likt Mel Gibbson i Brave Heart och tar den kampen!!